Julen sägs ofta vara barnens tid, och nog kan det vara så. Idag tänkte jag bjuda er på en historia som än så länge är den enda jag fått skickat om bidrag, och den handlar om just barn och skapandet av en familj. Jag kan väl erkänna att jag känner extra för hela denna historien då det är min ena syster som skrivit, men jag tror även att det kan finnas många fler av er som berörs av den kärlek som finns här. 

Ett barn är fött på denna dag…

Den 16 september föddes vår son. En tidig onsdagsmorgon blev jag och min man föräldrar.
Föräldrar till en liten pojke. En underbar liten pojke som kommit att vända upp och ner på vår
värld. Bokstavligt talat…
Vår son föddes på andra sidan jordklotet i ett för oss främmande land och av en för oss
främmande kvinna. En kvinna som vi aldrig träffat, aldrig känt, aldrig talat med, men som
med ens kom att bli en del av vår familj. En kvinna som gav vår son livet, men som överlät
till oss att lära honom leva det…
Först sex månader senare, i mitten av mars 2010, får jag och min man via ett telefonsamtal
reda på att vi har blivit föräldrar till vår son. I sex månader har vår son levt innan vi fått reda
på att han finns. Fast ändå har vi egentligen alltid vetat om honom. Han har funnits i våra
tankar, drömmar, samtal, tårar, skratt, kramar… Han har varit en del av oss sen långt tillbaka.
Nu är han äntligen här, varmt välkommen och efterlängtad.
Med ens får vi veta vad han heter, var han befinner sig och hur han ser ut. På ett litet foto
möter vi blicken i ett par mörka ögon tillhörande en liten pojke med mörk kalufs. Kärleken är
omedelbar. Vi tittar och tittar. Skrattar och gråter. Kramas och pussas. Med varandra och med
pojken på fotot.
Den kvällen firar vi genom att förstora upp fotot på datorn och låta lilla J, som han då hette,
vara med på bordet då vi äter middag… Plötsligt är vi en familj på tre. Plötsligt är vi mamma
och pappa.
I elva långa veckor får vi vänta och längta, tills vi en måndagsförmiddag, i mitten av maj får
telefonsamtalet om att det så är dags att resa till lilla J.
Fem dagar senare sitter vi på planet som ska ta oss tvärs över jorden till ett främmande land,
och samtidigt äntligen ta oss hem…

Nyfått barn

Du nyfådda barn i främmande land.
Nu sitter vi här med dig i vår famn.
Allt har du med dig. Allt ska du få.
Och solen den är ju densamma ändå.

Du nyfådda barn, vi undrar just nu:
Är vi som främlingar, vi och du?
Nej, dig har vi känt i en hel evighet.
Vi delar på nåt vis en hemlighet.

Vårt nyfådda barn, du börjar på nytt.
Din säng och ditt namn - allting har du bytt.
Men du är som solen, du är ju densamma,
och vi är din egen nyfådda pappa och mamma.

                                                                  Britta Kignell, 2006



Om det är någon mer som känner att man har en historia att berätta så skicka ett mail till [email protected] så kanske du blir utvald.