"Så varför var Edward så ursinning? Det var faktiskt han som sagt att han önskade att jag var gravid.
    Jag försökte tänka igenom situationen.
    Det kanske inte var så konstigt att Edward ville att vi skulle åka hem med en gång. Han ville säkert att Carlisle skulle undersöka mig, försäkra sig om att jag gissade rätt - även om jag inte hade några som helst tvivel kvar. Antagligen ville de komma underfund med varför jag redan var så gravid, med bula på magen, sparkar och allt. Det var inte normalt."

Den fjärde boken i serien om Bella och Edward läste jag ut för några veckor sedan, men ska försöka få till en summering av den nu. Jag kan väl erkänna att vampyrer och låtsas-världar är inget för mig, ändå gillar jag dessa böckerna. Kanske för att Meyer på ett ganska trovärdigt sätt väver in vår verkliga värld i berättelsen, detta är inget sagoland.

Boken tar vid där den senaste slutar och det ska bli bröllop och allt därtill, dessutom finns det nu en form av avtal som går ut på att Bella ska göras till vampyr. Dock finns det vissa små hinder som måste passeras. Lite oväntat blir Bella gravid och det är verkligen ingen vanlig graviditet och den får oanade konsekvenser för väldigt många.

Egenligen är det här en ungdomsbok, men jag skulle säga att det ändå inte är det. Visserligen används ett enkelt språk men Meyer har ett väldigt driv i texten som på många sätt inte alls känns ungdomligt. Det hela är så enkelt som en kärleshistoria, men det är nog den svåraste kärlekshistoria som finns. Kärlek mellan en vampyr och en människa är ingen enkel sak.

Som jag skrev i början gillar jag inte när det blir för mycket overklighet och det finns vissa delar i boken där det inte känns särskilt trovärdigt men ändå lyckas Meyer hålla mig kvar genom sin sätt att skriva och visst blir det spännande i slutet. Kanske inte den bästa boken i serien, men man måste ju få se hur det slutar!

Fakta:
Förlag: b Wahlströms
Antal sidor: 556
Första meningen: Jag hade haft fler nära-döden upplevelser än de flesta; det var ingenting jag någonsin vande mig vid"

”Jag tänkte mycket på grabbarna i truppen och särskilt på dem som jag visset var döda. Jag rös av stolthet när jag tänkte på dem. Jag hoppades att jag skulle vara lika bra som de när min stund kom. Jag hade inga problem med tanke på döden. Vi vet allihop att man börjar med ingenting och slutar med ingenting. Det var så det var. Jag blev nästan avundsjuk på Bob Consiglio som hade fått chansen att dö i strid. Själv kunde jag bli ihjälslagen eller lämnas att svälta ihjäl.”

Den första boken jag läste av Andy McNab var hans storsäljare Bravo Två Noll, där man fick följa hans och några andra soldaters insats under Kuwaitkriget. I Seven Troop får vi en snabb berättelse av samma krig men framförallt handlar boken om andra delar av hans karriär.

Efter att ha inlett sin karriär som infanterist och sedan klarat antagningen till SAS så skickas McNab till Malaysia för fortsatt utbildning i djungelteknik, och inser att allt inte riktigt var som på grundutbildningen. Efter en tid förflyttas han tillbaka till Hereford där han får gå en kurs i ”fritt fall” innan han förflyttas till Belfast där han får delta i operationer mot IRA.  

Efter tjänstgöring på Nordirland får vi åter följa en period av utbildning, denna gång är det ökenkrigföring i Oman. Där utbildas han också i HALO samt morsesignalering och prickskytte i Hereford. Sen följer en insats i Colombia och åter tillbaka till Nordirland innan Kuwaitkriget inleds.

McNab berättar detaljerat om insatser och operationer och det är verkligen en unik inblick i en annars ganska hemlig verksamhet. Han beskriver också den vänskap som utvecklas inom gruppen och vilka effekter kriget har på somliga av hans vänner.

Jag skulle inte rekommendera denna bok till vem som helst, men är du väldigt intresserad av hur verkligheten ser ut för elitsoldaterna i SAS så är detta säkert något för dig, även om jag hellre skulle rekommendera Bravo Två Noll.

Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 347
Första meningen: Stugan låg mitt på ett plant, öppet gärde.

”Jag är femtiosex år nu, nyss var jag tolv. För inte så längesedan visste jag inte så mycket och var rädd för döden – döden och polisen. Höga höjder skrämmer mig fortfarande och att inte ha några pengar, annars vete fan om det är så mycket man behöver vara rädd för. På döden tänker jag om morgnarna, när jag röker dagens första cigarett, när lungorna känns som en gammal sliten, igentorkad dragspelsbälg som jag måste få att fungera ytterliggare en dag. Mig gör döden ingenting, visst vore det tråkigt att dö, men jag har levt så länge, så långsamt och så fort – för det mesta i ytterfilen – att det nästan skulle vara skönt att få vila ut riktigt ordentligt”

Plura, sångare i Eldkvarn, ger oss i boken Resa genom ensamheten- Svart blogg och Det ljuva livet en rad texter, minnen och tankar från sitt liv. Vi får delar av hans uppväxt skildrade för oss, turnerandet med Eldkvarn under 80-talet då droger och alkohol flödade, skapandet av albumet Svart blogg med mera.

De som lyssnat på Eldkvarns musik vet att Plura besitter en stor berättarbegåvning, men att skriva en bok är ändå något helt annat än att skriva låttexter. Trots det tycker jag att han lyckas även med bokformatet.

Det är en väldigt utlämnande bok. Han berättar väldigt öppet och ärligt om sig själv och saker han gjort, vilket även får till följd att han stundtals lämnar ut personer i sin närhet också. Givetvis på gott och ont. Men samtidigt finns det saker som inte nämns, antingen för att de fallit i glömska eller för att han förträngt just dessa minnen. En del berättelser upprepas ur olika perspektiv, men detta anser jag snarare vara något positivt än negativt.

Oavsett om man lyssnar på Eldkvarn eller inte så tycker jag detta är en fantastisk bok. Minnena rullar fram och det är känslosamt, uppriktigt och en mycket stark berättelse från en av de största svenska artisterna.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 400
Första meningen: Det här är mina minnen av det liv som blev mitt; barndomen och uppväxten i Norrköping, alla år på vägarna med Eldkvarn, skärvor, en del suddiga andra skarpare, en del så skarpa att de fortfarande gör ont.