Det är långt ifrån det bästa jag skrivit, men det enda på länge. Det enda på mer än två år. Tänk att det ska krävas begynnande vår, sol och en dotter som sover i barnvagnen för att det ska bli av.

Jag lägger ner mitt svärd och går

ut i våren

Låter solen få läka de

skavda såren

Hör på porlande bäckar

och fågelkvitter

Ser knoppar på buskar, tror snart att

de brister

Jag tror ingen kvinna

ingen man

Kan väcka känslor som

naturen kan

Jag har varit med om detta år

efter år

Ändå, av glädje, jag idag fäller

en tår

En ny dag bräcker och det dagas till vår
Det rör sig i buskar, det sprätter i snår
Svarta moln som blåser bort över sjön
Det porlar i bäcken av den smältande snön

Knoppar som brister i en glädjens debut
Som om ljuset har segrat och mörkret tagit slut
Allt föds på nytt och världen blir grön
Som om han där uppe hört våran bön

Vintern var lång, och helt förfärlig
Men nu lyser solen varm och härlig
Som om jorden sin livskraft åter fann
Låt mig gå ut med dig och vara en lycklig man

Det var en mycket vacker fullmåne igår och den spred ett sken över landskapet och snön som var som gjort för en spännande upplösning i en vinterdeckare. Kan föreställa mig hur polisen följer fotspår i snön med hjälp av månens ljus och hittar fram till den öde stugan i skogen som inte visar sig vara öde utan allt är istället en fälla. Men det är bara i mitt huvud de berättelserna skrivs.

På tal om att skriva så sker inte mitt diktande lika ofta nu som förr även om jag ibland önskar att jag kunde ta mig mer tid till sådant. Min kategori eget författande har inte fyllts på sen slutet av 2010. Blev åtminstone några nya under slutet av 2011 och detta är en av dem 

Du är allt jag nånsin drömt om
Jag blev hel först dagen då du kom

Utan dig skulle jag sakna en salva över såren
Då blir jag som en herde utan fåren
som en himmel utan månen
och som tiden utan åren
Jag skulle vara den fallande tåren
och jag skulle gå vilse i de taggiga snåren

Utan dig skulle allt det raka vara snett
Jag skulle gå hungrig och aldrig mer bli mätt
det skulle saknas rosor i min bukett
och jag skulle vara målaren utan ett portträtt
Jag skulle va ensam om att springa min stafett
och jag skulle aldrig nånsin bli komplett 

Vill ni att jag ska bättra mig och fylla på med mer sånt här eller är det roligare att läsa om min vardag?

Jag vet inte om ni läsare har haft fullt upp med att inhandla de sista julklapparna under helgen eller om det varit annat som hållit er borta från min blogg, men min besöksstatistik sjönk iaf något. Nu har ju inte bloggen så många läsare så därför gör 2-3 stycken en ganska markant skillnad i kurvan.

Innan vi öppnar dagens lucka på riktigt så kan jag berätta att sista tentan innan julen nu är avklaras och den kändes helt okej. Glöm heller inte bort att det fortfarande går att sända just din historia till min mail om du vill få den publicerad här. Varit lite skralt med bidrag även om det blivit ett. Skulle varit roligt att kunna presentera ännu ett innan julafton.

Men då tar vi och öpnnar lucka 20 då.
Det är de sista dagarna nu innan självaste julafton och jag lovade er att försöka bidra till att öka julstämningen något. Därför ger jag er ännu en juldikt. Denna kom till förra året vid ganska exakt denna tiden till mitt lilla projekt jag hade då. Då kändes den lite hastig på något sätt men när jag läser den nu så tycker jag mig finna någon sorts mystik i det hela. Vet inte om det är änglaspåren eller tomten som framkallar känslan bara...

Frosten den biter
där ute inatt
Ett landskap ligget öppet
fruset, vitt och platt

På grenar ligger snö
som vackra små kristaller
Från valvet kan man skåda
flingor som sakta faller

Du ser något stå
där långt ute på sjön
Men när du kommer dit
finns bara änglaspår i snön

På väg tillbaka hem igen
till värmen i huset
Du ser något som rör sig
i gatlykteljuset

Han har rest över åkrar
i månens sken
Han har vandrat i skuggor
längs mörka allén

Det är den omtalade mannen
han som bär röd luva
Han ger dig av sin säck
som är likt en guldgruva

Sen försvinner han igen
lika plötsligt som han kom
och ur mörkret kan det höras:
”bråttom, bråttom bråttom”

Snön som faller en julaftonsnatt
Jag sitter i soffan bredvid min skatt
Kalle Anka på teve prick klockan tre
Ekorrar, Askungen och denna lilla fe
Mat serveras en snaps i glaset häll
Stämningen stiger denna julaftonskväll
Granen som tindrar av alla små ljus
Förhoppning hos barnen i alla varma hus
Tomten han vandrar där ute i snön
Sliter med glädje, utan någon lön
Han delar ut klappar till stora som små
Men på mobilen finns han aldrig att nå
Han frågar lilla barnet om du varit snäll
Hon tittar på mamma: ” ja det har jag väl?”
Tomten på listan läser och kollar på klappen
”Oj, ditt namn fanns med på denna lappen”
Han önskar dig God Jul och försvinner snabbt igen
Till änglar och glitter försvinner min röda vän

Jag har funderat lite under dagen kring vad som egentligen bäst kan symbolisera kärlek och värme, eftersom det på någotvís blivit mina ledord här. (Men om ni vill bidra med inlägg så känn er inte låsta av dessa ord). Det finns så många olika former av kärlek, och kanske ännu fler former som symboliserar värme. I vilket fall så har jag nu kommit fram till att bröllop måste vara ett av de tillfällen då värmen och kärleken är som starkast, och därför ska jag bjuda er på en liten bröllopsdikt.

Denna dikten skrev jag hösten 2006. Kort innan så hade jag själv varit på bröllop och jag minns mycket väl när jag skrev denna. Under denna tiden så bodde baby i Kristianstad och jag i Höör och vi förde ofta mer eller mindre långa konversationer via våra msn. Så även denna eftermiddag. Vad vi snackade om minns jag inte men efter ett tag så var baby tvungen att gå och handla, och där i min ensamhet skrev jag ner denna dikt medans jag väntade på hennes återkomst. Men tro nu inte att det alltid går så lätt att skriva, i synnerhet inte i dessa tider. Dikten finns även i en något annorlunda version men detta är orginalet som jag bjuder er på i lucka sju.

En viskning i vinden                      Orkestern den spelar
Ett rop ner i dalen                         Det dansas en vals
Det doftar av hinden                     Inget som felar
Det står folk uti salen                    Hon hänger runt din hals

Kostymer och slipsar                     Festen har lagt sig
En kvinna i vitt                              Folket har gått hem
Två ringar som glittrar                   Då säger hon till dig
En man talar fritt                           Jag älskar dig min vän!

Det är glädje i huset                      Nästa dag solen skiner
Speciellt hos de två                       En första dag på färden
Det dricks flitigt ur kruset              Här finns inga sura miner
- Oh jag älskar dig så                    Kärleken förgyller världen

baby och jag innan bröllop i somras

Flinga för flinga sakta faller snön
Isen har lagt sig på den blänkande sjön
Snötyngda granar förgyller detta år
Skimrar likt glittret i en ängels vackra hår
Lamporna står tända i ett vintervarmt hus
På trappen lyser ett litet vackert ljus
Barnen där inne leker med sina klappar
Längs stuprännan hänger vackra silvertappar
Varm glögg serveras med pepparkakor till
Knappt man får ner mer för all tidigare sill
Kanske det är inbillning men du är nog extra fin
Denna julaftonkväll med doft av stearin

Vi möttes här en ljummen sommarnatt
För mig var du verkligen ingen given skatt
Men du börja sakta tända ljus i mitt tempel
Plötsligt så kändes kärleken så enkel
Men det var nåt som skrämde, du bara sprang iväg
Bort från mig, på denna stora väg
Nu är jag en vilsen själ i detta stora land
Söker, söker, efter denna trygga famn
Smyger i mörkret efter kyssar och smek
För mig så är detta ingen enkel lek
Det är inte lätt att göra allting rätt
Det ska vara varmt men inte bli för hett

Jag har inte skrivit några nya på senare tiden så ni får hålla till godo med denna. Jag har ärligt talat inte ens försökt skriva något på senare tiden. När nu vår och sommar är på väg så är det så är det så mycket positiv energi som fylls på, och av någon anledning så är det mycket svårare att sätta ord på det positiva jämfört med det negativa. Även om dikterna inte är sjulvupplevda så är det så av någon anledning. Bara att konstatera.

Jag lever i långa nätter
mörka utan ljus
Långa nätter här
i
stadens
bakgrundsbrus

Han drömmer om en flicka som
kan få han att bli hård
Drömmer om en kvinna
och
hennes
kärleksgård

Han ser sin dotter stå på
en gata man ej får stå
En gata där alla
stadens
horor
går

De sa straffa dig inte på
detta hemska sätt
Hon inser nu att självklart
hade
dessa
rätt

Det blir en gryning som en rodnad
som blir till en flamma
Livet som ska komma kommer aldrig
mer
bli
detsamma

skrev jag till baby för ganska exakt ett år sen. Tänkte jag kunde "damma av" den nu och ¨även låta min läsare få ta del av den.

Hur ska jag förklara hur mycket du betyder
För min kärlek för dig finns det inga lagar som lyder
Mitt hjärta står i brand och det brinner för dig
Det låter som en klyscha men det stämmer på mig
Jag njuter av din närhet och underbara skratt,
Precis som en fullmåne i en kosmisk natt
Dina ögon som tindrar likt vackert morgonljus
Din röst lika njutfull som havets stilla brus
Du får mig att le som ingen annan klarar
Förundras över hur ditt tålamod varar
Du kan sprida ljus i en korpsvart natt
Likt trollkarlen plockar fram kaninen ur sin hatt
Jag trivs i din närhet och vill där för alltid vara
Din blick är så het dina ord är så rara
Du är den som får mig våga att ta sats
Du gör min tillvaro till en bättre plats

Denna dikten blev inte riktigt som det var tänkt när jag började skriva, men ni får ta del va den ändå.

Jag vill inte veta vart du ska nånstans, vill inte veta var du vatt
Men en sak är jag säker på, vill ha dig här inatt 

Jag vill inte va din man, vill inte ha nån fru
Men jag vet du är den rätte för vad jag vill just nu

Jag vill va tömd till tolv, få släppa lös en bomb
Mellan sängens vita lakan släppa lustens tromb

Du gör mig helt besatt, det blev en magisk natt
När gryning kommer ligger du där matt

Vi börjar om igen, vi håller på till kväll
Sen plötsligt spricker dockan med en kraftig smäll

Min bästa kompis heter Saken. Det sägs han har problem med staken. Vi har försökt få liv i draken. Men det är rena bråkstaken.
Den står inte ens när han är nyvaken. Pekar bara mot kloaken. Tjejens hans är halvnaken. Står och vickar sexigt med baken. Hon säger det är inget fel på smaken.
Men inget händer med växelspaken. Jag tror hon har börjat fatta haken. Så hon nöjer sig med leksaken.

Redan innan ni läser dikten så kan jag väl säga att den inte har någon som helst anknytning till mig. Och ingen annan som jag känner heller för den delen. Jag skrev den mer för att slippa räkna matte ikväll. Men kanske känner någon igen sig, vad vet jag.

I detta avlånga land har det åter blivit höst
Med dessa kalla vindar kommer vreden i mitt bröst
Dagar har passerat då jag skällt mig hes och blå
Nu ska såren läka, under månen ska jag stå
Det som börja som en bris har blivit till en storm
Denna korta resa har ändrats i sin form
Jag gav dej vad jag hade, gav mitt allt till dej
Du tog vad jag hade, och jag blev svikare vid nej
Det var en kamp om mycket, det var en kamp om makt
Redan ifrån början var sista kortet lagt
Jag sörjer vad vi hade, allt det vackra där som dog
Men nu så får det räcka, nu får det vara nog