Det är långt ifrån det bästa jag skrivit, men det enda på länge. Det enda på mer än två år. Tänk att det ska krävas begynnande vår, sol och en dotter som sover i barnvagnen för att det ska bli av.

Jag lägger ner mitt svärd och går

ut i våren

Låter solen få läka de

skavda såren

Hör på porlande bäckar

och fågelkvitter

Ser knoppar på buskar, tror snart att

de brister

Jag tror ingen kvinna

ingen man

Kan väcka känslor som

naturen kan

Jag har varit med om detta år

efter år

Ändå, av glädje, jag idag fäller

en tår