Om det inte varit för att jag har en tenta att skriva på måndag så hade jag spenderat helgen i Barcelona. Jag hade suttit på Camp Nou i just detta nu och sett Barcelona - Sevilla. Men istället har jag spenderat kvällen med att titta på Så mycket bättre. Inte så illa det heller egentligen. Men i jämförelse....  Eller jag låter bli att jämföra.

Och imorgon ska det tentapluggas det sista. Hade jag varit i Barcelona hade jag druckit öl. Behöver väl inte jämflra det heller...

Snacka om ångest om man inte skulle klara tentan....

Ska iaf inte glömma ställa tillbaka klockan inatt. Är det två eller tre man ska ställa väckningen på?

Antar att ni har sett min lilla rosa rosett i hörnan av bloggen. Den som uppmanar till att stöda rosa bandet 2010. Kanske såg ni till och med galan som gick på TV3 igår? Jag kan väl erkänna att jag själv inte bidragit med några enorma summor till denna insamling men vi har bl.a. handlar diskborste och disktrasor till förmån för rosa-bandet kampanjen. Sen kan jag tycka att det är lite snålt att skänka en krona för en diskborste när man betalar 29, men det är en anna sak.

När vi ändå är inne på såna hemskheter så vill jag passa på att rekommendera en bok med samma tema. Den heter En sorts kärlek och är skriven av Ray Kluun. Har hört att den ska finnas som film också nu, men skit i den och läs boken. Tror inte att någon film kan lyckas väcka de känslor som man får när man läser boken. Vill också passa på att säga att det är en tung bok att läsa, så har ni mycket jobbigt omkring er så vänta tills det känns mer stabilt. Ni kanske inte gillar början. Ni kanske kommer hatat huvudpersonen för hans otrohet mot sin sjuka fru. Men låt er inte hindras där, det finns så mycker mer längre fram i boken. Lovar att det inte lämnar någon oberörd, tycker det är en av de starkare böcker jag läst. Och är det OK att gråta till film så är det OK att gråta till en bok, och i denna boken är det bitvis nära iaf.

Jag är väl förste man att erkänna att det var ett tag sedan jag skrev, blev inte som jag tänkt. Precis som vanligt. Men tänker inte be om ursäkt för det, ni får helt enkelt rätta er efter mig. En av orsakerna är att jag pluggar ganska mycket till en tenta som jag ska plugga nästa vecka. Den andra anledningen är att jag hade en alldeles för bra helg för att avbryta den.

Men, nu tänker jag äntligen dela med mig av lite bilder från renoveringen av vår toalett. Ni som följt bloggen ett tag vet att vi fick en vattenläcka lagom till midsommar i fjol, vilket fick en provisorisk lösning med plastamatta och duschkabin i september i fjol. Så har vi levt tills för någon månad sedan då stambytet började i vår lägenhet och nu är allt äntligen klart. Så titta på lite före- och efter-bilder och låt er inspireras:

                             FÖRE                                                   EFTER
           

           

           

Jag känner att jag vill lite olika saker med denna bloggen just nu, beroende på vilken dag det är. Förmodligen kommer det hela sluta med någon form av kompromiss. Ibland skulle jag önska att jag hade mycket mer tid över för bloggen, och framförallt att jag visste något vettigt att skriva om. Ofta när jag sätter mig för att dela med mig av några rader så känns det som jag redan gjort mig av med alla ord under tiden i skolan.

Ska försöka ta mig tid och komma ut på en löparrunda imorgon. Min kondition just nu är nog en ganska bra bit från vad den varit när den var som bäst. Tror att lite fysisk aktivitet dessutom kan gynna mitt ganska stillasittande pluggande just nu. 

Det kan vara som så att jag inte har tid att blogga under morgondagen och torsdagen, men jag lovar att ni kommer höra från mig senast fredag. Ska bara se till att få lite saker gjorda i skolan så jag känner att jag har allt under kontroll inför helgen. Ta hand om er och varandra så länge. 

Sedan årsskiftet 2001/2002 har Sverige haft soldater nere i Afghanistan. I lördags avled en 22-årig svensk soldat efter att deras fordon gått på en så kallas IED, den sjätte svensken i ordningen. Idag skadades två svenskar sedan de skjutits i benen och allmänt rapporteras om en vardag där eldstrid blir betydligt vanligare. Det krävs en ökad uppoffring för att ta sig hem vid liv. Då är det vår uppgift att se till att våra soldater också förblir vid liv efter hemkomst till Sverige. 

Jag tänker inte ge mig in i debatten huruvida vi borde ha våra svenska soldater i Afghanistan, eller huruvida vi borde ta hem dem. Just nu är situationen så att vi har 502 svenska soldater där nere. Det är pappor/mammor, söner/döttrar, systrar/bröder, flickvänner/pojkvänner. De har alla åkt ner där med vetskapen om vad de ska göra och vad som sker där nere. Och de vet alla att om det går som sämst, då kommer de hem i en kista. 

Att offra sitt liv för är givetvis det mest extrema. Samtidigt beundrar jag dessa soldater som åker ner på sina missioner med vetskapen om att det är det det handlar om. Vill det sig illa, om det blir som mest extremt, då kommer man inte hem vid liv. De har skrivit testamente innan de åker ner, och de vet att svenskar mist livet där nere. 

Lyckligtvis så reagerar vi fortfarande över stupade svenska soldater, och media skriver stort. Det är när vi inte reagerar över detta längre, när vi bara tänker: ”jaså, ännu en”. Det är då det gått för långt. Och dit hoppas jag att det aldrig ska gå. 

Det är försvarsmaktens ansvar att skapa en så bra arbetsmiljö som möjligt för soldaterna, och det enklaste vore väl att be motståndarna sluta skjuta på våra soldater och sluta lägga ut IED längs vägarna. Vi inser nog alla att det inte fungerar så.  Istället får vi se till att våra soldater har bästa möjliga utrustning. (Idag saknas bl.a. svenska ambulanshelikoptrar i Afghanistan). Vi kan ge soldaterna våra bästa vapen och säkraste bilar, helt enkelt allt som kan underlätta deras insats på plats. 

Men det är inte slut efter färdiggjord tjänstgöring. Arbetet efter hemkomst till Sverige är minst lika viktigt. Vi måste klara att ta hand om våra soldater även när de kommit hem. Med den ökade oron i det svenska området så funderar jag över hur många av de svenska soldaterna som dödat en annan människa. Kanske för att överleva själv, men man bär ändå en människas död på sitt ansvar. Det är inte alla som klarar det. Kanske än värre, ditt fordon går på en IED. Du själv skadas bara lindrigt men din kompis har mindre tur och sitter med ett stort hål i magen. Hans inälvor är utkletade över hela fordonets inredning, och över dig. Eller så kommer du hem vid liv, men med båda benen amputerade. Scenarierna är många, men än så länge kommer de flesta hem utan några fysiska men. Men hur många har drabbats psykiskt? Jag har ingen exakt vetskap om hur försvarsmakten debriefar sina soldater, men med den ökade oron i Afghanistan och alla dessa upplevelser som soldaterna tar med sig hem så är även risken stor att det är extremt pressade och stressade soldater som kommer hem till Sverige. 

2009 redovisade New York Times att det under 2008 begicks 192 st. självmord bland aktiva soldater och reservister i USA. Det var dubbelt så många som 2003, då Irakkriget inleddes.  De kunde även visa att ökningen fortsatte och en bit in i juli var siffran för 2009 redan uppe i 129 st, fler än de USA-soldater som dog i strider i Irak och Afghanistan under samma period. Då kan tilläggas att självmordsstatistik till sin natur är osäker och som regel i underkant. Även i Danmark har statistik redovisats som säger att under de senaste knappt tre åren har elva danska soldater tagit sina liv efter hemkomsten från utlandsuppdrag. Statistiken är även här osäker och enligt tidningen fyens.dk kan siffran vara högre. 

Det är lätt hänt att vi bara tänka på insatsen nere Afghanistan och diskuterar det som sker där nere. Just nu är riksdagsbeslutet sådant att vi ska delta i insatsen, och det finns personer som är villiga att ställa upp och försöka bidra till en bättre livskvalité för det afghanska folket. Då måste det vara vår skyldighet att ge våra soldater bästa möjliga omhändertagande efter hemkomst. För inte vill vi väl se en ökad självmordsstatistik bland våra soldater här hemma?

(Bild från min egen lumpen-tid)

En del fakta hittade jag här (dn.se) och här (nyhetsverket.se)
Mer om insatsen kan ni läsa här (forsvarsmakten.se)

Idag har jag verkligen fått saker och ting gjorda. Tror man kan kalla denna dag för en superfredag.

Baby och jag flyttade tillbaka till lägenheten igår efter att stambytet nu så gott som är klart. Det saknas bara duscdörrarna, och de skulle ha kommit idag. Något hade visst dock blivit fel i beställningen så nu hoppas vi att de kommer i mitten på nästa vecka istället. Går trots allt att duscha om man tänker på var man riktar duschmunstycket. Ni ska få se lite före- och efter-bilder sen när allt väl är klart.

Idag hade jag ingen skola på schemat men lyckades trots det ta mig upp innan frosten hade övergivit den gröna gräset här utanför. Fick i mig en stadig frukost innan jag började rensa vårt ena förråd på massa gammalt skräp som legat där sedan lägenheten köptes. Då snackar vi om gipsbitar, lister, tre dörrar och en dörrkarm, sparat kakel från det gamla badrummet m.m. Vet inte riktigt varför vi hade så många dörrar, sparade trots allt de två som vi kan ha användning för. Sen kom iaf pappa och hjälpte till att lasta ut allt innan vi körde till tippen. Blev riktigt gott om plats nu när vi fick bort allt onödigt, ska bara se till att inte fylla det med nya onödiga saker.

Framåt lunch hann jag ner en sväng på stan för att köpa en tröja på MQ. Hittade tröjan jag skulle ha men så fanns den bara i L och XL. Bara till att lunka hemåt igen. Så nu har jag suttit och försökt sammanfatta de böcker jag ska kunna inför tentan i några timmar. Har väl kommit en tredjedel på vägen så det får bli nya tag på söndag. Imorgon ska jag nämligen hjälpa svärfar ta upp båten och ordna med den inför höst/vinter.

Närmst väntar en middag som jag ska skala potatis till nu.
Hoppas ni får en härlig fredagkväll. Det ska jag försöka se till att ordna här iaf.

Det är lite halvdant bloggande från mig just nu, det råder lite torka i min skalle. Idag fick vi dessutom en ny konstruktionsuppgift så den lär väl också ta lite tid. För skojs skull så ska jag ge er en inblick i hur den förra såg ut när den närmade sig klar.

Egentligen har jag ett sug efter att ut och springa nu, men min muskelskada som jag avslutade fotbollssäsongen med känns inte okej så jag får väl gå ner mig konditionsmässigt lite till.

Stambytet i lägenheten går framåt med stormsteg, nu saknas bara ljus och duschdörrar. Blir nog bra det där.

Men arbetet var det ja. Det läses vänster till höger, uppifrån och ner:
 

Gomorron! Har nyligen avslutat dagens frukost och nu sitter jag framför datorn och laddar inför årets sista fotbollsmatch. Ser nästan lite kyligt ut där ute? Får kolla upp det sen så jag vet hur man ska packa.

Läste iaf morgontidningen under frukosten och fastnade vid en artikel kring rattonyktra. Rubriken löd: "Bara en av 2122 bilister ratfull". Är det rätt att skriva Bara? För mig borde det vara ingen. Historiskt sett är en ratfull kanske Bara, men en rubrik enligt: En av 2122 bilister rattfull tycker jag hade varit bättre. Sen kan var och en få tänka: Va, Bara? eller kanske Fan, en för mycket. I vilket fall, började läsa texten där polisen gav förarna med beröm godkänt. Sedan står det: "Totalt stoppades 2122 bilister mellan kl 06 och 15. Av dem fick 650 blåsa i en alkometer. Endast en av bilisterna var ratfull. Ingen av dem var drogratfull"  Nu undrar jag var det en av 2122 bilister som var ratfull eller en av 650? Om bara 650 personer fick blåsa, hur vet man då att inte de andra var ratffulla? Okulär besiktning kanske?

Det är detta jag funderar över denna morgon.

Det var en kylig morgon igår, som ett varsel om höstens intåg. Som vanligt kommer jag protestera in i det sista innan jag letar fram en varmare jacka och ännu längre innan vantar kommer fram. Mössa ska vi inte tala om. Kanske skulle man kunna njuta mer av hösten och den friska klara luften om man inte varit så envis på just denna punkten. Men det vore att gå emot den där drömmen jag går och bär på.

Jag har bestämt mig för att delta i den där dikttävlingen som jag nämnt innan. Problemet är bara att jag inte riktigt kan bestämma mig för mitt bidrag, är inne på samma spår som min storasyster. Sista dagen idag för deltagande men får fundera under eftermiddagen iaf.

Det går ordentligt framåt med vårt stambyte nu. Igår kom kakel upp på väggarna och idag skulle golvet läggas. Kanske att vi kan börja använda toalett till nästa helg. Ska bli skönt i så fall.

Bjuder er idag på Ulf Lundells vackra Connemara. Tycker den passar bra såhär när det går mot höst.