Sedan årsskiftet 2001/2002 har Sverige haft soldater nere i Afghanistan. I lördags avled en 22-årig svensk soldat efter att deras fordon gått på en så kallas IED, den sjätte svensken i ordningen. Idag skadades två svenskar sedan de skjutits i benen och allmänt rapporteras om en vardag där eldstrid blir betydligt vanligare. Det krävs en ökad uppoffring för att ta sig hem vid liv. Då är det vår uppgift att se till att våra soldater också förblir vid liv efter hemkomst till Sverige. 

Jag tänker inte ge mig in i debatten huruvida vi borde ha våra svenska soldater i Afghanistan, eller huruvida vi borde ta hem dem. Just nu är situationen så att vi har 502 svenska soldater där nere. Det är pappor/mammor, söner/döttrar, systrar/bröder, flickvänner/pojkvänner. De har alla åkt ner där med vetskapen om vad de ska göra och vad som sker där nere. Och de vet alla att om det går som sämst, då kommer de hem i en kista. 

Att offra sitt liv för är givetvis det mest extrema. Samtidigt beundrar jag dessa soldater som åker ner på sina missioner med vetskapen om att det är det det handlar om. Vill det sig illa, om det blir som mest extremt, då kommer man inte hem vid liv. De har skrivit testamente innan de åker ner, och de vet att svenskar mist livet där nere. 

Lyckligtvis så reagerar vi fortfarande över stupade svenska soldater, och media skriver stort. Det är när vi inte reagerar över detta längre, när vi bara tänker: ”jaså, ännu en”. Det är då det gått för långt. Och dit hoppas jag att det aldrig ska gå. 

Det är försvarsmaktens ansvar att skapa en så bra arbetsmiljö som möjligt för soldaterna, och det enklaste vore väl att be motståndarna sluta skjuta på våra soldater och sluta lägga ut IED längs vägarna. Vi inser nog alla att det inte fungerar så.  Istället får vi se till att våra soldater har bästa möjliga utrustning. (Idag saknas bl.a. svenska ambulanshelikoptrar i Afghanistan). Vi kan ge soldaterna våra bästa vapen och säkraste bilar, helt enkelt allt som kan underlätta deras insats på plats. 

Men det är inte slut efter färdiggjord tjänstgöring. Arbetet efter hemkomst till Sverige är minst lika viktigt. Vi måste klara att ta hand om våra soldater även när de kommit hem. Med den ökade oron i det svenska området så funderar jag över hur många av de svenska soldaterna som dödat en annan människa. Kanske för att överleva själv, men man bär ändå en människas död på sitt ansvar. Det är inte alla som klarar det. Kanske än värre, ditt fordon går på en IED. Du själv skadas bara lindrigt men din kompis har mindre tur och sitter med ett stort hål i magen. Hans inälvor är utkletade över hela fordonets inredning, och över dig. Eller så kommer du hem vid liv, men med båda benen amputerade. Scenarierna är många, men än så länge kommer de flesta hem utan några fysiska men. Men hur många har drabbats psykiskt? Jag har ingen exakt vetskap om hur försvarsmakten debriefar sina soldater, men med den ökade oron i Afghanistan och alla dessa upplevelser som soldaterna tar med sig hem så är även risken stor att det är extremt pressade och stressade soldater som kommer hem till Sverige. 

2009 redovisade New York Times att det under 2008 begicks 192 st. självmord bland aktiva soldater och reservister i USA. Det var dubbelt så många som 2003, då Irakkriget inleddes.  De kunde även visa att ökningen fortsatte och en bit in i juli var siffran för 2009 redan uppe i 129 st, fler än de USA-soldater som dog i strider i Irak och Afghanistan under samma period. Då kan tilläggas att självmordsstatistik till sin natur är osäker och som regel i underkant. Även i Danmark har statistik redovisats som säger att under de senaste knappt tre åren har elva danska soldater tagit sina liv efter hemkomsten från utlandsuppdrag. Statistiken är även här osäker och enligt tidningen fyens.dk kan siffran vara högre. 

Det är lätt hänt att vi bara tänka på insatsen nere Afghanistan och diskuterar det som sker där nere. Just nu är riksdagsbeslutet sådant att vi ska delta i insatsen, och det finns personer som är villiga att ställa upp och försöka bidra till en bättre livskvalité för det afghanska folket. Då måste det vara vår skyldighet att ge våra soldater bästa möjliga omhändertagande efter hemkomst. För inte vill vi väl se en ökad självmordsstatistik bland våra soldater här hemma?

(Bild från min egen lumpen-tid)

En del fakta hittade jag här (dn.se) och här (nyhetsverket.se)
Mer om insatsen kan ni läsa här (forsvarsmakten.se)