Så länge vi båda andas - Stephenie Meyer

"Så varför var Edward så ursinning? Det var faktiskt han som sagt att han önskade att jag var gravid.
    Jag försökte tänka igenom situationen.
    Det kanske inte var så konstigt att Edward ville att vi skulle åka hem med en gång. Han ville säkert att Carlisle skulle undersöka mig, försäkra sig om att jag gissade rätt - även om jag inte hade några som helst tvivel kvar. Antagligen ville de komma underfund med varför jag redan var så gravid, med bula på magen, sparkar och allt. Det var inte normalt."

Den fjärde boken i serien om Bella och Edward läste jag ut för några veckor sedan, men ska försöka få till en summering av den nu. Jag kan väl erkänna att vampyrer och låtsas-världar är inget för mig, ändå gillar jag dessa böckerna. Kanske för att Meyer på ett ganska trovärdigt sätt väver in vår verkliga värld i berättelsen, detta är inget sagoland.

Boken tar vid där den senaste slutar och det ska bli bröllop och allt därtill, dessutom finns det nu en form av avtal som går ut på att Bella ska göras till vampyr. Dock finns det vissa små hinder som måste passeras. Lite oväntat blir Bella gravid och det är verkligen ingen vanlig graviditet och den får oanade konsekvenser för väldigt många.

Egenligen är det här en ungdomsbok, men jag skulle säga att det ändå inte är det. Visserligen används ett enkelt språk men Meyer har ett väldigt driv i texten som på många sätt inte alls känns ungdomligt. Det hela är så enkelt som en kärleshistoria, men det är nog den svåraste kärlekshistoria som finns. Kärlek mellan en vampyr och en människa är ingen enkel sak.

Som jag skrev i början gillar jag inte när det blir för mycket overklighet och det finns vissa delar i boken där det inte känns särskilt trovärdigt men ändå lyckas Meyer hålla mig kvar genom sin sätt att skriva och visst blir det spännande i slutet. Kanske inte den bästa boken i serien, men man måste ju få se hur det slutar!

Fakta:
Förlag: b Wahlströms
Antal sidor: 556
Första meningen: Jag hade haft fler nära-döden upplevelser än de flesta; det var ingenting jag någonsin vande mig vid"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0