Kvällen har spenderats i soffan med tända ljus, hemmagjord glögg och diverse julgodis. Sista skoldagen är avklarad på denna sida året. I princip allt är fixat inför julafton och det känns skönt att slippa stressen. Det är så julen ska firas, utan stress.

Julen är väl egentligen barnens tid, och därför känns det extra bra att i år få ha med just ett barn i julfirandet. Visserligen är lille E lite för liten för att egentligen förstå vad som händer och vem mannen i den röda dräkten egentligen är, men en tomte har vi inte haft på åratal så även för mig känns det lite som att bli barn igen. 

Det jag minns starkast från mina barndoms jular, förutom julafton, var en liten spelande vit kyrka med rött tak som stod i min mormors köksfönster. Den givna platsen för oss barn var kökssoffan framför det varma elementet och fönstret där denna kyrka stod. Vi skruvade upp den och så spelade den stilla natt för oss, om jag inte minns helt fel på melodin. Jag undrar var den är nu, den där kyrkan som verkligen var jul för mig.  

Självklart var julen också paket och jag och min tvillingsyster klämde mycket och länge på våra paket. Jag var alltid dålig på att gissa vad det var i dem och det är jag än idag. Kanske var min syster lika dålig för jag minns en gång då hon lyckades öppna ett paket för att se vad det var, innan hon slugt packade in det igen. Öppnat några paket har dock aldrig jag gjort.

Nu ligger det på vårt ansvar att ge E många fina minnen från sina kommande jular som barn och jag är övertygad om att vi är många som kommer göra vårt bästa för att göra det. Och jag är också övertygad om att han kommer ge oss många fina minnen och ge oss tillbaka lite av det som verkligen är julen: Barnens tid.