I dagens lucka blir det ännu en gästbloggare. Vi får här en berättelse om en annorlunda julupplevelse från en person som nästan dagligen träffar utsatta människor. Det är en värld som vi alla lever i men som inte många av oss vill se. Därför känns det extra kul att få presentera en text från det som verkligen är en del av vår omgivning, men som sällan syns. Dagens bloggare är Anna.

Julen förknippar vi "vanliga" människor med värme, kärlek och gemenskap. Något vi nästan tar förgivet då vi alltid haft det så. Julen innebär inte bara ledighet och umgänge med nära och kära utan även klappar i överflöd.
Sällan tänker vi på den grupp människor som upplever raka motsatsen. De som ser julen som den värsta högtiden på året, då det är allra värst att vara ensam, tiden som väcker mer ångest än någon annan.

Träffade nyligen en man som redan på tidigt 80-tal avsade sig allt vad jul innebär. Varför fokusera på något som man vet väcker jobbiga tankar? Så resonerar han... Oavsett julfirande eller inte mår han dåligt dessa dagar, fick hjälp att finna julefrid genom att få handlat nötter, fikon, dadlar och apelsiner. Hans ögon strålade som ett litet barns när han la upp allt på ett fat och fick juldoft i sin lägenhet.

Själv hade man långt ifrån varit nöjd med det, bara för att vi är vana vid att fira med familj, mat och paketer. Allt för att det är trevligt och mysigt men framför allt för att vi inte känner till något annat.
Att till vardags kämpa för sitt liv, för att inte ta återfall i droger eller för att finna mening med att lämna sängen på morgonen är nog så jobbigt utan att det är jul, nu är det säkert så mycket värre.

Skänk även en tanke åt den del av svenska folket som valt att leva på gatan, medvetet eller ej. Att inte ha någonstans att gå in när det är mörkt och kallt. Att inte kunna krypa upp i soffan framför granen med sina kära och vänta på att få öppna paket, upplevelser som inte går att tänka sig om man inte själv varit med om det.
Tänk så tacksamma vi ska vara som har allt de där som många bara kan drömma om, vi klagar över julstress. Stress över att inte hinna handla alla paket, köpa och laga all mat och pynta alla skrymslen och vrår. Istället borde vi stanna upp och tänka på hur bra vi har det.

En annorlunda och tragikomisk jul firades för något år sedan på en psykiatrisk avdelning i Skåne. Julmaten var uppäten och julkaffet serverades vid den nyklädda granen samtidigt som en frikyrkokör stod för underhållningen. Dagrummet var fullt av patienter i olika stämningslägen, någon lyssnade nästan slaviskt på musiken, en annan kommenterade allt som sjöngs. Plötsligt reser sig en man upp, något uppstämd och inte alls engagerad i körens sång. Han går i rask takt mot granen och tar tag i den samme, lyfter upp den och utbrister glatt men bestämt "Det är kuken som bestämmer!!" Julkörens medlemmar tappar färgen i ansiktet, stirrar ner i golvet men fortsätter att sjunga sina jullåtar. Personal tvingades ingripa och leda patienten till sitt rum, denne fortsatte då att överrösta sången med att upprepade gånger fisa högljudt längs korridoren. Fortfarande sjöng kören. Sedan dess har julunderhållningen på avdelningen överlåtits till personalen, händelsen har troligen spridit sig mellan frikyrkorna. Istället för att fokusera på de få som faktiskt uppskattade sången och de som fortfarande tillåter sig att skratta åt det inträffade.

Det är omöjligt att på ett ögonblick vända på allmänhetens syn på avvikande människor eller på dessa människors syn på julen. Men ímorgon när ni sitter där och kollar på Kalle Anka med familjen så stanna upp och tänk efter vilken förmån det är att få göra detta år efter år, och klaga inte fråmåt tjuren Ferdinand på att ni sett det hela tusen gånger. Det finns garanterat de som vill byta plats med dig.