När jag tänker tillbaka...
När jag tänker tillbaka på det så minns jag nog mest alla människorna. Men nästan lika väl minns jag blommorna, de där mycket, mycket vackra blommorna. Jag minns inte exakt alla orden men de var vackra. Jag minns kistan. Jag minns vad jag hade på mig och vart jag satt någonstans. Jag minns den där känslan när det hela började, när klockorna ringde. Hur jag ville säga stopp, stanna, jag vill inte. Hur jag kämpade mot tårarna. Samtidigt fanns också något inom mig som var så otroligt lugnt, så tillfreds med det hela. Något som sa: hon har det bra nu.
Jag minns hur trumpeten spelade ”Där rosor aldrig dör”. Det var något mycket speciellt över det. Vackert. Jag minns hur prästen talade, men kommer inte ihåg vad som sades. Men det var varma ord.
Jag minns snyftningarna som hördes längre bakifrån. Som hördes bredvid mig. Från min mamma. Från mina två systrar och från min pappa. Kanske mest från min ena syster och mamma som satt bredvid mig. Jag minns hur vi sökte stöd genom att hålla varandras händer, men tvingades släppa när tårarna blev för många och tvingades torkas bort med en näsduk.
Jag minns hur amazing grace spelades som näst sista låt. Åter på trumpet. Det hade gått bra så långt. Jag hade hållit mina känslor i schack. Sjungit de där psalmerna med en dov och svagt darrig röst. Bett den där bönen som jag lärt mig utantill under min konfirmationstid. Som jag nästan fortfarande kunde utantill.
Så långt okej. Men så kom vi till sista låten, ”Tröstevisa”. Där funka det liksom inte. Kanske för att det var sista låten. Kanske för att jag är så dålig på att ta farväl. Kanske för att jag inte ville. Inte ville inse. Det där inre lugnet jag haft tidigare bara försvann och tårarna bara kom, och något slut verkade det inte heller finnas.
Jag minns den värmande kramen min moster gav mig efteråt. Har en kram någonsin varit så värdefull? Jag minns det som igår, fastän det i år blir sju år sen du gick bort. Mormor, du är älskad och saknad och finns alltid i mitt hjärta.
Så märkligt att jag tänkte på din blogg ikväll och sen får läsa detta inlägg som påminner en om den sorg som jag någonstans gömt inom mig och inte riktigt avslutat. Gud vad jag saknar henne. Tack för det du skriver Johan, jag är imponerad och stolt över deg du förmedlar här....
Jag minns oxå som om det var igår... Fina, fina, älskade mormor som är så saknad... Tänker ofta på henne och minns barndomens dagar i hennes hus och på hennes mark, många minnen som jag delar med Daniel... Minns denna dag precis som du beskriver, varm och mörk på samma gång, fruktansvärt jobbig och smärtsam samtidigt som den var ljus och fin... Minns hur vi tröstade och stöttade varandra i kyrkan, Henke var ett stort stöd för mig och lät mig brista i hans famn för att jag sedan i min tur skulle kunna öppna min famn för en otröstlig syster som sedan i sin tur kunde trösta en rödgråten bror... Älskar er alla! Tack för att du sätter ord på känslor och saknad...
När jag läser dina ord kommer tårarna igen, en mors kärlek kan aldrig blekna.
Jag brukar tänka när det känns lite svårt, vad lyckligt lottad jag var som hade en mor och far som älskade mig bara för att jag var jag. Inte alla som har detta att se tillbaka på.
